Nu är Tim arg tänker ni. Inte alls. Precis tvärtom. Min mamma, hur kan hon vara så bra? När jag öppnade brevlådan idag låg där ett paket från henne. Det var en bok; Mödrar och söner.. Kan inte beskriva hur glad jag blev. Älskar dig mamma!

Usch, nu är et sån där äcklig tentaperiod igen. Nästa vecka består av två seminarium och två hemtentor. Det enda jag kan tänka är: "Jag vill inte". Och på något sätt tycker jag att det borde räcka som argument. "Jag vill inte, jag känner inte för det." Lik förbannat kommer jag med början imorgon (eller ikväll redan faktiskt) isolera mig från omvärlden i ca två veckor och sitta miserabel med blodsprängda ögon stirrandes i böcker. Suck.

Dagens manliga:

Inte att skriva tenta iaf... :S

// T.I.M. = Totalt Inte Motiverad

Aaah, äntligen är jag helt öppen för de närmsta! Underbar känsla!

Åkte upp till pappa i Örebro i fredags. Gick av tåget, sa hej till honom, vi satte oss i bilen, han vred om nyckeln och sa:

 - Nu måste du berätta vad du ville prata om. Fast jag tror att jag redan vet...

- Vad tror du då? svarade jag.

- Nej, säg du.

- Okej.. stakade jag fram, handsvetten kom, hjärtat bultade som varje gång (har faktiskt inte alltid handsvett, även om det nog verkar som det när man läser min blogg, uuh).

- ... jag har aldrig nånsin känt mig som tjej...

- Då var det det jag trodde att du skulle säga.

Pappa är bra. Svårare behöver det inte vara. Han berättade sen att han hade trott att det antingen var detta jag skulle berätta eller att jag var gravid (jo, för risken är RÄTT stor att jag skulle gå och ligga med en man..?!). Men han hade iaf uteslutit det sen och hållt fast vid transtanken.

Väl hemma hos pappa hälsades jag välkommen av hans sambo. Jag var säker på att hon redan hade fattat (hade råkat försäga mig några veckor tidigare och fick värsta blicken som bara sa "jag veeet din hemlighet!!"). Så jag bara kastade ur mig att jag skulle bli en pojke.

- VAA??!! var hennes reaktion.

DOH! Hon hade inte fattat. Okej, jag har precis berättat det här på världens mest okänsliga sätt.. Darn!!

Under nån dryg timme fick jag sedan lyssna på kommentarer som "jag förstår inte hur man kan stympa sin kropp på det sättet. tänk på de som har bröstcancer som tvingas operera bort brösten" och hur illa det var att inte vilja föda barn som kvinna (men hallå! jag har precis berättat för dig att jag inte ÄR  någon kvinna!!). Namnet Tim skrattade hon bara åt. Fy fan, va förnedrad jag kände mig. Det var hemskt!

Men! Jag tog upp det med henne dagen efter och sa att jag verkligen blev sårad. Vi hade ett riktigt bra snack och hon förklarade hur hon kände osv. Hon hade blivit jättechockad och det som kom ur hennes mun var något akut för att hantera situationen. Hon berättade att hon var jätteledsen över att förlora "Therese" och att det kändes som att hon blivit lurad på en relation. När hon förklarade hur hon kände sig, kunde jag mycket bättre acceptera hennes reaktion. Hon sa också att jag har hennes stöd och att hon ska jobba på att få det här att kännas mindre jobbigt.

Sammantaget måste jag nog säga att det kändes som att vi kommit närmre varandra när jag åkte därifrån. Hon har tydligen känt mycket mer för mig än vad jag tidigare förstått och verkligen uppskattat vår relation. Det gjorde mig lite chockad, men det värmde. Tycker det är starkt av henne att hon dagen efter berättade hur hon känner och att vi kunde snacka igenom allt.

Under lördagskvällen träffade jag Jenny, min Örebrovän som på ett ypperligt sätt visade mig stadens läckerheter ;p HON blev även någon gång under kvällen när alkoholen kickat in min BROR.. Hmm..?

Min biologiska bror har också fått veta nu. För er som läst min blogg tidigare är det ingen nyhet att jag var livrädd för att berätta för honom. Var på lunch hos honom i tisdags och berättade det vid middagsbordet. Han sa att han var chockad, men ändå inte förvånad. Han hade anat det. Han tog det helt lugnt, så jäkla skönt. Shit, vilken familj man har! :)

För övrigt har jag oroat mig mycket över en annan bror till mig de senaste dagarna, min TS-bror Elias. Lärde känna honom i samma veva som jag lärde känna Ellioth och även han gick rakt in i hjärtat på mig. En varmare och finare människa får man leta efter. Han har varit ganska nere ett tag nu. Har gjort lite ont att veta att han inte mått bra. Pratade dock med honom idag och äntligen hörde jag en ljusglimt i hans röst, lovely!

Tack Elias, för att du är mitt stöd och framför allt för att du är du.

Självklart avslutar vi även denna gången med...

Dagens manliga:

1. Säga upp sig från jobbet

2. Alla mina bröder

3. Jag

Over n´out

Timpa

Aah, äntligen min tur :D Fick igår hem min pack and pee som jag beställt från USA. Kvällen igår gick åt till att öva att stå upp och kissa. Inte så lätt som man kan tro, när man ska pissa i en löskuk. F'*n va nöjda alla biokillar kan va att de har en som sitter fast! Träningen förlades till badkaret, till min kombos stora tacksamhet :p

Tyvärr var det inte BARA kul att få hem packern. Självklart blev jag jätteglad och det känns härligt att gå runt med "bula i byxan", men samtidigt blev det som en extra påminnelse om att jag inte är en kille fysiskt. Att stå och mecka med ett jäkla rör man ska pissa i känns sådär (och seriöst, vilken jäkla pungsvett man får!). De senaste dagarna har jag känt det som alltmer påtagligt med min tjejkropp. På nåt sätt har både jag och stora delar av min omgivning accepterat killen som finns inom mig, då blir kontrasten till det yttre plötsligt ännu större och jobbigare. Fast, hellre det än att gå in i garderoben med det igen!

Har precis varit på samtal hos min underbara terapeut. Hon är grym! Idag snackade vi om rätt känsliga saker. Till exempel tänkte jag mycket tillbaka på min tonårsperiod, när jag desperat försökte vara som alla andra (långt hår, smink, kjol, tajta kläder, pojkvän, osv). Dessutom drog vi oss tillbaka till barndomen som till viss del var fylld av balett, kör och klänningar. Jag hatade det! Framför allt tonåren var fruktansvärda. Att ständigt kämpa för att utge sig för att vara nån man inte är. Värst var det när man skulle ut på fest. Smink, linnen, osv osv. Vilket helvete det var!

Det samtalet fick mig också att se att jag faktiskt kommit jäkligt långt. Idag lever jag ju faktiskt större delen av mitt liv som en kille. Vilken jäkla lättnad! Är fanimej stolt över mig själv att jag kommit såhär långt! :)

MEN! Bäst av allt denna underbara dag är ändå att jag äntligen fått MIN FÖRSTA TID  till utredningsenheten, wohooo!! :D Även om den inte är förrän i slutet av november, har jag nu iaf en tid på papper och känner återigen att det rör lite på sig! SÅÅÅ GLAAAD!!

Snart ska jag sätta mig på ett tåg till Örebro för att åka till pappa. Ska idag berätta för honom om Tims existens. Känner mig faktiskt rätt lugn än så länge. Pappa är rätt bra när det gäller "sånt här". Tror han kommer bli chockad, men rätt snart förstå att det är et rätta jag gör. Rapporterar mer efter helgen!

Dagens manliga:

1. Stora portioner

2. Ovårdat bordsskick

3. Sjunga falskt i väldigt låga toner

Take care folks!

Timpaboy

Sitter här i min ensamhet ochlyssnar på Oasis, dricker te, snusar nikotinfritt snus och suger på en nikotintablett. Då och då flyger en vindruva in i munnen. Kombon har varit hemma (hos päronen) över en lååånghelg och det börjar bli tråkigt utan henne. Är en sån person som uppskattar att få tid för mig själv (inte bara uppskattar, verkligen behöver), men nu får det f*n va nog. Haha, kom att tänka på den där gamla såsreklamen när gubben och tanten sitter vid bordet medan grannarna har fest:

"- nu får det va nog!

- jaa, det får det!"

Haha, den va bra! eller var det förresten reklam för sås? Hur f*n skulle man kunna få ihop det till en reklam för sås...? Kanske blandar ihop minnena. Aja, om det är någon som kommer på vad det är för reklam, får ni mer än gärna berätta för mig, kommer tänka på det tills jag kommer på det!

Från såsreklam till verklighet igen. Den första kicken från att ha bestämt sig för att börja utredning har nu gått ur kroppen. Nu är det mer bristande tålamod och frustration som är dominerande känslor. Är trött på att vänta på min tid till mottagningen. Trött på att det pirrar i magen var gång jag ska öppna brevlådan för att denna känsla ska bytas ut mot besvikelse när man ser att den är gapande tom (eller ännu värre, man ser att där ligger ett kuvert och vänder på det; räkning till en själv eller brev till kombon, GAH!!). Ska sluta kolla posten. Detta får bli Emmys syssla!

För övrigt håller jag på att sluta röka (med början för... ca 7 timmar sen) och börja motionera lite mer regelbundet. Varför är det så mycket lättare "the other way around"? Jag menar, när jag slutade motionera och började röka var det inte alls svårt, jag märkte det knappt! Suck.. Får väl kämpa helt enkelt.

Tog mig faktiskt ut på en promenad/joggingrunda i skogen idag. Såå skönt, när man väl kom ut. Det är alltid bara de första fem stegen som tar emot, sen går det ju bra. Svårast är att inte doppa rumpan i soffan när man kommer hem, då är det kört! Någon som har samma problem..?

Lite rörig blogg om allt o inget idag, men kände för att skriva.

Dagens manliga:

1. Hår under armarna

2. Sucka

3. Tubsockar

Ps. Tänkte att det är dags att lägga ut ett foto på mig, så... Here I come :)

Mm, jag vet, nu var det sådär längesen jag skrev igen. Men har verkligen lovat mig själv att aldrig skriva bara för att jag måste, utan bara när jag vill.

Har hänt en del på sistone. Fyllde år den 12 september, dagen förde med sig många trevliga överraskningar.

Var först på samtal hos min terapeut. Sjukt att jag numera går dit och berättar hur bra jag mår i 20 min och sen går därifrån. Vilken skillnad från tidigare, haha!

När jag kom hem hade världens bästa kombo fixat till en glasstårta med 22 ljus i. "Serpentinsmällare" smälldes av när jag gled in genom dörren, följt av den underbara sången "Ja må HAN leva"! Underbart! Bara det var ju en grym present!

På kvällen var det dags för afterwork med några från klassen, en hel del som inget visste om Tims existens. Efter några öl släppte jag bomben. Kära V la den bästa kommentaren: "Gud, jag tänkte på det för en halvtimme sen!" Inte det minsta chockad. Sedan varierade reaktionerna lite, exempel är "Oj, jaha, du skojade verkligen inte? Oj, jaha, oj" och "Nej, va läskigt. Jag är chockad, behöver lite tid att smälta det". Men alla reaktioner var iaf bra (och ärliga, fick jag en känsla av), vilket värmde. Resten av kvällen fick både Tim och Therese finnas. Folk är verkligen bra, direkt försökte de vänja sig vid att kalla mig Tim. Danke! :)

 Sista stället vi gick in på presenterade jag mig som Tim. Härligt. Har även gjort det nån gång på stan. Hela kroppen skakar, handsvetten rinner och hjärtat slår som aldrig förr, ändå känns det så bra när jag väl vågat.

Vill ägna några rader till min kära vän David. Har aldrig mött en så naturlig reaktion. Bemötandet från dig har varit mycket viktigt för mig. Att du faktiskt frågade vilket namn jag föredrar och sedan direkt bytte namn på mig i mobilen, ja, vad kan jag säga, det värmer! Mer än du kan ana! Betyder också mycket när du gång på gång kastar ut dina kloka och varma ord. Tack!

Var även hemma hos mamma i helgen. Innan jag åkte därifrån skrev jag en lapp, där ag för första gången nämnde namnet Tim. Grym som hon är, ringde hon upp på kvällen och frågade om jag vill att hon ska kalla mig det. Är sjukt hur bra hon tar allt det här. Men börjar förstå mer och mer att hon nog också tänkt på detta länge. Hon verkar förberedd på allt, som om hon bara väntat på det. Säger hela tiden att hon är glad att jag är ärlig och att hon vill vara delaktig. Älskar dig mamma!

Sist, men inte minst....

Dagens manliga:

1.Styrkemätning

2. Spotta

3. Inte välja det enkla alternativet (se bild)

Ha det gott och ta hand om er!

MVH

Timmy

Hmm.. var ett tag sen jag skrev nu. Har inte hänt så mycket. Men, hade ju besök av min bästa vän Mazze i helgen iaf. Riktigt nice. Vi hade en slappehelg med lite öl, mycket cola och snabbmat och tv-spel! Precis vad jag behövde.

Det bästa med hela helgen (förutom att få träffa Mazze såklart) var att han kallade mig Tim i stort sett hela helgen. Så jäkla underbart. När han pratade om mig sa han "Tim" och "han", vilken jävla känsla! Till och med när vi var på stan och var inne på Pressbyrån, ropade han högt efter mig, som Tim! Kanske är svårt för folk att förstå varför det är så speciellt. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men känns som att folk verkligen tar en för den man är. Underbart! Tack Mazze!

För övrigt har jag idag fått hem mina breast binders! :D Jäklar, de är tighta alltså! Kombon fick hjälpa mig att få dem på mig öht. Det knakade och höll på. Haha. Men när de väl var på, var det riktigt nice. Beställde två. Den ena var helt omöjlig att få på själv, men döljer titsen rätt bra faktiskt. Den andra var lite lättare att få på, men dolde dem inte lika bra tyvärr. Men den sistnämnda kan man ställa in själv, så kan kanske dra in den lite till..

Är hur som helst en grym känsla när man tittar sig i spegeln och boobisarna inte är lika synliga längre!

Så mycket roligt annars har jag nog inte att berätta... Går istället över till.... *trumvirvel*

Dagens manliga:

1. Många utvisningsminuter när man spelar NHL

2. Svettfläckar

3. Hål i strumporna

Ha det gott allihopa!

Kram

Tim

Har nu min vän Mazze här. Hela dagen idag har han varit som fem småbarn att passa samtidigt. Förutom att han då o då gömmer mitt snus och lägger av mycket illaluktande luftbomber, har han även kastat en snorkråka i håret på mig. Nån som vill ta över?

Något som dock gör mig mycket glad är att han har kallat mig Tim och "han" när han pratat om mig med sin kompis. Det värmer helt grymt! :)

Dagens manliga:

1. Kasta snorkråkor i håret på folk (fråga Mazze om ni undrar.. :S)

2. Riktigt stark mat

3. Tv-spel

Ah, sitter i min härliga soffa efter en dag i skolan, en sväng på gymmet och grymt god thaimat! Just nu har jag det riktigt gött. Trött i kroppen, mätt i magen och glad i själen :)

Dagen idag började sådär. Ställde klockan på 09.15, kom upp 10.34. Satte på kaffe, hoppade in i duschen, kom ut och gick till kylskåpet. Fan, ingen yoggi till havrefrasen. Får väl ta mjölk. Fan, ingen mjölk till varken havrefras eller kaffe. Får väl ta bröd. Faaaan, inget bröd tinat. Blev knäckebröd och svart kaffe till slut (om ni vill veta mer om min intressanta frukost är det bara att fråga :p).

Dagen haltade vidare, gick på föreläsning om brottsprevention. Tyckte det lät intressant och var rätt taggad inför föreläsningen. "Det här blir nog riktigt bra", tänkte jag. Could I BE anymore wrong?! (för ersom kollar på "Vänner" bör denna mening läsas med Chandlers betoning) Gud, vilket sömnpiller. Hade föreläsaren bara kliat mig i nacken samtidigt, hade jag utan tvekan slumrat till!

Gick därifrån några minuter innan det var slut, tänkte att jag inte orkade nästa föreläsning. Men shit, den var hur bra som helst! Riktigt intressant, bra föreläsare, bra tempo! NICE! Fick då lite energi till att sticka och träna efter skolans slut...

När jag, efter träningen, stod i omklädningsrummet fick jag höra en mycket spännande konversation. Två tjejer/kvinnor stod och diskuterade bröstoperationer. De pratade om att de ville ha större bröst. WHAT?? You lost me! Kan inte för en sekund förstå hur man kan vilja ha större bröst. Hade gärna erbjudit dem mina:

"Var det bröst du ville ha sa du? Hur vill fröken ha dem? Frysta, konserverade eller färska? Inslagna i tidningspapper eller lagda i burk?

...

Hur mycket jag vill ha för dem? Jag bjuder! Du har dock ingen returrätt.

Tack så mycket, välkommen åter!"

Tja, varför inte...

Vill också berätta att jag igår investerade i några av de "tillbehören" som jag nämnde i senaste inlägget. Tack Ellioth för hjälp med beställningen!

Uuh, tog precis en paus i skrivandet, bror min ringde. Han vet inget än. Är så grymt rädd för att berätta för honom. Vet inte om jag skrivit om det innan, har ingen riktig koll faktiskt, men vi har haft lite.. dinstans till varandra, inte kommit varandra nära, inte kunnat snacka ordentligt. Vi håller nu på att jobba på kontakten och det känns som att vi börjar komma närmre varandra. Är så rädd att vi ska förlora det vi håller på att bygga upp om jag berättar för honom, men vet samtidigt att det inte är en "sann" nära kontakt vi får om jag inte berättar för honom. Jag har ju egentligen lång tid på mig att berätta för honom, inget kommer hända fysiskt på drygt ett år iaf. Men känns dels som att jag går bakom ryggen på honom om jag väntar. Dels känns det som att han antagligen kommer att behöva tid att vänja sig vid tanken (innan jag helt plötsligt står i helskägg och knackar på hans dörr). En annan stor anledning till att jag vill berätta för honom NU, är att det just nu känns som enda anledningen till att jag int går ut med allting öppet. Jag märker själv att jag är mycket mer lugn och bekväm bland folk som vet och skulle därför så gärna vilja att folk visste. Men problemet är ju bara att man då måste berätta för dem OCH för bror. Fan alltså, undrar hur det här kommer gå... Aja, orkar inte tänka på det mer just nu. Time will tell...

Gah! Slut på allt allvarligt, dags för...

Dagens manliga:

1. Bänkpress

2. Stor, tung rock, (plagget alltså) gärna mörkblå

3. Kommunikationssvårigheter

Nice, nice.. Har precis fått kontakt med en grym kille, Ellioth, som gått på T (testosteron) ett par veckor nu. Känns gött att ha nån att snacka med som är/har varit med om samma sak. Blir doc grymt avundsjuk att han redan har fått börja med hormoner. Längtar så sjukt tills jag får göra det själv.

Han skickade även en jäkla massa länkar med trevligt innehåll. En del bloggar av andra TS-killar och en del sidor där man kan beställa "tillbehör", såsom t ex pack n pees och breast binders. KNAPPT sugen på att beställa :p Är iaf riktigt tacksam för den kontakten!

Följde idag med Emmy (kombon) till frisören. När hon frågade hur mycekt det kostade, ställde de motfrågan: "är det du tjejen eller han killen som ska klippas?" Fan, vad jag njuter var gång det händer!

Längtar så innerligt tills folk verkligen ser mig som den jag är, på insidan. Ja känner mig aldrig så lugn (och samtidigt så upprymd) som när jag är "en av killarna" i olika situationer. När killarna snackar med mig som om de såg vem jag egentligen är, när tjejerna förstår att jag varken vill vara eller är som dem, och accepterar mig för det.

Längtar helt enkelt verkligen till den dagen när jag har finnar över hela ryggen, är hårig som en björn, talar med mörk stämma och (som Ellioth så fint uttryckte det) "har galen sexlust och är som en liten hanhund som vill jucka på allt och alla". Jag längtar tills mitt fysiska jag stämmer överens med det jag känner.

För att övergå till en lite lättare ton igen, tänkte jag nu presentera min nya återommande bloggpunkt, nämligen "Dagens manliga". Detta ommer bestå av tre saker som jag för dagen vill presentera som typiskt manliga. Hoppas folk inser allvaret i det jag skriver.. :p

Dagens manliga:

1. Stå upp och kissa och samtidigt fisa och stöna fram ett "aaah" (tack Jocke för att du lärde mig att detta är bland det manligaste man kan göra)

2. Busvissla på allt som rör sig och komma med oanständiga förslag (för det gillar väl alla tjejer..?)

3. Dricka öl (något jag täner ägna mig åt nu)

Ja, jag vet! Var hur längesen som helst jag skrev. Men har bestämt mig för att bara skriva när jag känner för det.

((KNAPPT irriterande. Min k-tangent vill inte alltid, ber er ha överseende om den sulle saknas någonstans! :p ))

Har inte hänt så värst mycket sen sist. Har berättat för alla mina närmsta vänner här i Göteborg, vilket känns grymt bra. De tog det hur bra som helst och deras stöd är ovärderligt.

Var hos terapeuten i förra veckan igen. Remissen till utredningsteamet är nu klar och har nog skickats nu i veckan. Ska, enligt vårdgarantin, bli kallad till ett första möte inom tre månader,men känns inte som att man helt vågar lita på det.  Hur som helst känns det grymt spännande och rätt att saker börjar hända! Shit, vad jag har längtat efter det här! :)

Annars har skolan hunnit börja. Ett par dagar innan skolan började lyckades jag verkligen leva upp till min egen bild av mig själv; en hyfsat intelligent människa. Var på krogen och träffade en kille som går på min utbildning. Dock inte i samma klass. Har aldrig pratat med killen förr, tror inte ens vi ságt "hej" till varann. Efter att några öl runnit ner i strupen tyckte jag att det var en ypperligt bra idé att berätta för honom av alla människor vad som håller på att hända. Ja, varför inte? Jag vet inte om man kan lita på honom, vet knappt vilka han umgås med, vet inte nånting om människan. Då är det väl smart att berätta  för just honom? Stolt är vad jag är över mig själv, STOLT!

Hur som helst lyckades jag få tag på killen på facebook några dagar senare och fått honom att svära på sitt liv att inte berätta för någon (vilket inte ens krävdes minsta övertalning. Hade nog på känn att han var en bra grabb...! Eller också kände jag mest ölen som surrade runt i hjärnan :p).

Kan iaf erbjuda ett happy ending på den storyn! :)

Helgen tillbringades med min kombos familj i Grebbestad. Fint väder, goda skaldjur och en härlig tur med deras båt! Det bästa med helgen får jag ändå säga, var när jag berättade för kombons syster och hennes sambo, Lisa och Jocke. Även de tog "nyheten" väldigt bra. De blev inte alltför överraskade och sa något i stil med: "simmar fiskar i havet eller?" Sen gick resten av kvällen åt till att diskutera med Jocke om vad som är manligt och inte. Han lovade att han ska bli min mansmentor (som att jag skulle behöva nån! :p ) haha!

Ska ta och krypa ner i min säng nu och läsa lite tänkte jag.

Ha det underbart gott folk!

//

Timpa-mannen

Hmm.. Har aldrig bloggat förr. Vet inte ens hur man börjar.. "Hej!"? Nej, fan va krystat det känns.. Men känns fel att inte hälsa.. Hmm.. Amatörproblem.. Börjar helt enkelt med "Hej!" denna första gång när jag skriver, för att inte verka ogästvänlig! :)

Hej! :)

Tänkte att detta första inlägg får bli lite som en introduktion i mitt liv.

Det jag i första hand tänker skriva om är hur det kommer att gå för mig i processen att byta kön. Än så länge är jag verkligen i början, remissen har inte ens kommit in till bedömningsteamet. Men känner att det här kan vara en chans för mig att bearbeta allt som händer och alla tankar som far under tiden.

Orkar inte gå in på hela mitt livs historia om hur jag kan vara säker på att det är det här jag vill osv, utan tänker låta min historia börja här, som Tim.

Mycket har hänt under den gågna sommaren. Har erkänt för mig själv att jag bara itne kan fullfölja mitt liv som tjej. Det är inte jag! HAr dessutom erkänt detta för min mamma, något jag aldrig trodde att jag skulle klara. Hon tog det otroligt bra! Vilken mamma jag har! Hon har alltid ställt upp för mig, i vått och torrt (fast mest i vått, tur att hon har bra regnställ och "hattaskrållan" som skyddar" :P). Hon hade förstått sen ett tag tillbaka och sa bara helt lugnt att hon stöttar mig vad jag än gör och att det viktigaste är jag hittar ro i mig själv. "Jag älskar dig och är så glad att du är min. Om du sen är det som min dotter eller som min son spelar ingen roll." Hur kan man bli en så öppenhjärtad människa? Helt grym är hon, min mamma!

Just idag känns det dock lite jobbigt. Känns som att allt är så långt borta. Först ska remissen skickas, sen ska man på bedömningssamtal, sen, om man går vidare, ska man ställas i kö för att påbörja utredning och efter det tar det ett par år. Känns som att det är alltför långt dit. Samtidigt som det är många saker som gör mig lite nervös. Framför allt det där med namnet.. Hur f*n gör man när hela familjen, släkten och alla vänner har känt en som en tjej hel livet och helt plötsligt slänger i ansiktet på dem: "Du, du kan kalla mig Tim.  Tycker bättre om det.Lugnt, eller?" Yeah right.. Lär chocka min gamla (nästintill) mormor så hjärtat stannar, hugga en kniv i magen på släkten och ta livet av min käre bror!

Dessutom är jag uppvuxen på en liten ort där det snackas en otrolig massa skit. Egentligen bryr jag mig itne mycket om de som bor där längre (förutom de närmsta såklart!), men självklart komemr det kännas jobbigt om folk snackar skit om en, för en sak man faktiskt inte kan råda över själv.

Känner att jag faktiskt inte har koll på vad jag har skrivit hittills. Är sjukt trött, har många tankar i huvudet och har sänkt några öl, så känner att jag fortsätter en annan dag!

Känns iaf gött att faktiskt kunna identifiera sig osm Tim på ett ställe... Hoppas jag inte tröttat ut er. Kan faktiskt lova ett bättre inlägg nästa gång! ;)

Ha det folket!